Inom offentlig upphandling finns fem centrala principer som är viktiga att känna till och förstå eftersom dessa principer påverkar hur upphandlingar får genomföras. I detta blogginlägg förklarar vi principernas innebörd på ett så enkelt sätt som möjligt och beskriver hur principerna tillämpas i verkligheten genom exempel från olika rättsfall.
Vilka är upphandlingsprinciperna?
Det finns fem upphandlingsprinciper:
- Principen om icke-diskriminering
- Principen om likabehandling
- Principen om öppenhet
- Principen om ömsesidigt erkännande
- Proportionalitetsprincipen
Dessa principer har utformats av EU-domstolen genom praxis och syftar till att säkerställa att ändamålet bakom reglerna kring offentlig upphandling uppfylls. Upphandlingsprinciperna vägleder dessutom hur olika upphandlingsregler ska tolkas och tillämpas.
Trots att EU har tagit fram upphandlingsprinciperna påverkar dessa hur offentliga upphandlingar får genomföras i Sverige. Det beror på att reglerna kring offentlig upphandling bygger på EU-rätt. Den svenska lagstiftaren har bland annat valt att ta in principerna i lagen om offentlig upphandling, vilken fungerar som en slags huvudsaklig lag på området. Principerna gäller för alla upphandlingar, inklusive direktupphandlingar och ska tas hänsyn till under hela upphandlingsprocessen.
Vad innebär upphandlingsprinciperna?
1) Principen om icke-diskriminering
Principen om icke-diskriminering innebär att det inte är godtagbart att diskriminera en leverantör på grund av leverantörens nationalitet. I praktiken innebär principen att en svensk upphandlande myndighet inte får ställa krav som enbart svenska företag är medvetna om eller kan genomföra. Även om en upphandlande myndighet inte räknar med anbud från utländska leverantörer måste principen beaktas. Att låta ett lokalt företag i exempelvis en kommun få företräde i en upphandling strider också mot principen.
Principen ställer dessutom krav på att alla leverantörer ska ges samma förutsättningar för att uppfylla de krav som ställs inom ramen för upphandlingen.
2) Principen om likabehandling
Principen om likabehandling ställer krav på att samtliga leverantörer behandlas lika i liknande situationer och olika i olika situationer. Det senare innebär exempelvis att en leverantör på olika sätt kan behöva visa att de kan leverera föremålet eller tjänsten för upphandlingen.
Likabehandlingsprincipen innebär också att alla leverantörer ska få samma information. I annat fall kan en leverantör antingen få en fördel eller nackdel i upphandlingen. Om en leverantör exempelvis får information på förhand kring en kommande upphandling strider det mot likabehandlingsprincipen. Detsamma gäller om den upphandlande myndigheten accepterar ett anbud som kommer in för sent, då samma regler och tider ska gälla för alla leverantörer. Ifall så kallade sakliga skäl finns kan undantag dock ske från principen.
3) Proportionalitetsprincipen
Kraven som ställs i en upphandling måste ha ett naturligt samband med det som ska upphandlas. Upphandlingskraven ska dessutom stå i rimlig proportion till det som ska upphandlas av den upphandlande myndigheten. Kraven ska både vara lämpliga och nödvändiga för att uppfylla syftet med upphandlingen. Proportionalitetsprincipen innebär också att om det finns flera alternativ så bör den upphandlande myndigheten välja det alternativ som är minst betungande för leverantörerna.
4) Principen om öppenhet
Upphandlande myndigheter måste skapa öppenhet kring upphandlingen. Öppenhetsprincipen ställer krav på den upphandlande myndigheten att informera hur upphandlingen ska genomföras. Principen innebär också att upphandlingsdokumenten ska vara tydliga. Genom tydliga dokument kan anbudsgivare få bättre förutsebarhet kring vilken leverantör som i slutändan väljs och anledningen bakom beslutet.
Genom principen om öppenhet kan upphandlingar i efterhand kontrolleras så att de har genomförts enligt aktuella lagar och regler. Öppenhetsprincipen säkerställer också att upphandlingarna öppnats upp för konkurrens.
5) Principen om ömsesidigt erkännande
Principen om ömsesidigt erkännande innebär att intyg, certifikat med mera som utfärdats av behöriga myndigheter inom EU och EES ska vara giltiga i övriga EU- och EES-länder.
Principen kan exempelvis bli aktuell när en svensk upphandlande myndighet kräver att anbudsgivare lämnar in intyg om skatteuppgifter. Det kan innebära att den upphandlande myndigheten är tvungen att godta ett intyg från en motsvarande myndighet till Skatteverket i ett annat land. Då krävs att intyget i sitt innehåll motsvarar det som efterfrågats i upphandlingen.
Varför finns upphandlingsprinciper?
Upphandlingsprinciperna har utformats för att säkerställa att syftet med offentlig upphandling uppfylls. Ett syfte bakom reglerna kring offentlig upphandling är att alla leverantörer inom EU ska få likvärdiga möjligheter att tävla på samma villkor för att kamma hem offentliga kontrakt. Ett annat syfte med reglerna kring offentlig upphandling är att se till att upphandlingar öppnar upp för konkurrens och genomförs korruptionsfritt, varför det är viktigt att i efterhand kunna kontrollera att processen genomförts korrekt.
När gäller upphandlingsprinciperna?
Det är viktigt att vara medveten om att upphandlingsprinciperna gäller under hela upphandlingsprocessen. En upphandlande myndighet kan exempelvis inte ta hänsyn till principen om likabehandling när upphandlingsdokumenten skrivs och sedan strunta i principen vid utvärdering av leverantörerna.
Om en upphandlande myndighet inte följer principerna under upphandlingsprocessen kan upphandlingen överprövas i domstol genom överklagande från en leverantör. Som konsekvens kan överklagandet exempelvis resultera i att upphandlingen får göras om. När det finns misstanke om att en upphandling inte genomförts enligt upphandlingsprinciperna får domstolen göra en bedömning i det enskilda fallet. Bedömningen sker utifrån faktorer såsom föremålet för upphandlingen och vad poängen med den aktuella upphandlingen är.
3 exempel på när upphandlingsprinciper följts och inte
Låt oss illustrera upphandlingsprinciperna med exempel på hur domstolarna bedömt vissa situationer.
Exempel 1: Sakliga skäl för att behandla leverantörer olika
När Migrationsverket upphandlade tillfälliga boenden för asylsökande i Sverige ställde myndigheten vissa krav på utländska leverantörer. Kraven som ställdes bestod bland annat av att de utländska leverantörerna till sitt anbud skulle bifoga bevis på att de var registrerade i särskilda register samt betalat vissa skatter och sociala avgifter.
Förvaltningsrätten och kammarrätten kom fram till att myndigheten gjort en skillnad mellan svenska och utländska leverantörer som inte kunde accepteras. Enligt högsta förvaltningsdomstolen fanns däremot sakliga skäl för att behandla leverantörerna olika.
Exempel 2: Irländskt krav stred mot upphandlingsprinciperna
När en irländsk myndighet genomförde en upphandling avseende entreprenad ställde myndigheten krav på att tryckrören skulle vara certifierade enligt en särskilt irländsk standard. Tryckrör som inte var certifierade enligt den aktuella standarden godtogs inte, trots att tryckrören hade likvärdiga garantier avseende säkerhet, prestanda och funktion.
Enligt EU-domstolen stred detta mot upphandlingsprinciperna, eftersom de leverantörer som inte använder sig av den irländska standarden avstod från att lämna anbud. EU-domstolen konstaterade att kravet hade medfört att bara irländska tillverkare hade fått leverera tryckrören.
Exempel 3: Tidsramar får inte vara för korta så att vissa leverantörer gynnas
En kommun genomförde en upphandling avseende biltransporter. En leverantör som inte kammade hem kontraktet överklagade kommunens tilldelningsbeslut med hänvisning till att det stred mot likabehandlingsprincipen. Enligt den överklagande leverantören hade kommunen gynnat den leverantör som tidigare haft kontraktet eftersom kommunen i upphandlingen haft en för kort tid för förberedelser innan det nya kontraktets start.
Enligt högsta förvaltningsdomstolen får inte de tidsramar som upphandlande myndigheter sätter vara för korta så att vissa leverantörer får fördelar. Domstolen konstaterade att tiden mellan att avtalets tecknande och första avtalsdagen var för kort, vilket stred mot likabehandlingsprincipen.
Vad kallas upphandlingsprinciperna på engelska?
På engelska kallas upphandlingsprinciperna för public procurement principles.
- Principen om icke-diskriminering – The principle of non-discrimination
- Likabehandlingsprincipen – The principle of equal treatment
- Proportionalitetsprincipen – The principle of proportionality
- Principen om öppenhet – The principle of transparency
- Principen om ömsesidigt erkännande – The principle of mutual recognition
5 viktiga punkter om upphandlingsprinciperna
- Det finns fem upphandlingsprinciper: proportionalitetsprincipen, principen om icke-diskriminering, likabehandling, öppenhet samt ömsesidigt erkännande
- Upphandlingsprinciperna vägleder hur upphandlingsregler ska tolkas och tillämpas.
- Upphandlingsprinciperna har tagits fram av EU, men är tillämpliga på alla upphandlingar som genomförs i Sverige.
- Upphandlingsprinciperna finns för att säkra att syftet med offentlig upphandling uppfylls, exempelvis för att se till att alla leverantörer får samma möjligheter att tävla på samma villkor för att vinna offentliga kontrakt.
- Upphandlingsprinciperna gäller under hela upphandlingsprocessen.
